Stort grattis alla vinnare!

Dramaturgin var mästerlig. Som om Milos Forman eller Steven Spielberg stod bakom regin. De berg-och-dalbanedjupa svängningarna mellan hopp och förtvivlan. Förhoppningarna inför försöket, för visst hade han väl en bra chans att vinna, Brioni? Besvikelsen efter det tuffa försöksloppet när kretsen runt hästen trodde att han var utslagen. Det lilla hoppet som tändes när Define The World diskades och finalplatsen var ett faktum. Men som släcktes lika fort när Joakim Lövgren drog nitlotten i spårlottningen. Det skulle inte gå, inte från det utgångsläget, inte med det tuffa försöksloppet i benen. När upploppet nås är Brioni sist i fältet. När mållinjen passeras är han först.

Upploppet i Elitloppet 2011 och segerfirandet som följde är mitt största minne från travåret som gick. Mitt gåshudsminne. Mitt andra gåshudsupplopp från 2011 var när två av världens bästa hästar, Ready Cash och Maharajah, stred sida vid sida i Prix d'Amerique. Stig H Johansson och jag stod undangömda i ett hörn på Vincennes läktare och frös så tänderna skallrade och tårna trillade av, men de här båda fantastiska hästarna och deras kamp värmde långt in i själen. Det är svårt att jämföra prestationer, men med tanke på att Brioni också vann Olympiatravet tycker jag att han förtjänar titeln Årets Häst.

Travåret 2011 var händelserikt och innehöll både glädje och sorg, vassa prestationer och mycket spänning. På fredag ska det sammanfattas på Hästgalan 2012. En glittrande galakväll där kuskar, tränare och skötare får lämna stövlarna och underställen hemma och damma av smokingen och galaklänningen. Våra två- och fyrbenta hjältar ska hyllas på ett pampigt och värdigt sätt. Det är en kväll där spelare och journalister får ta ett steg åt sidan, för Hästgalan är först och främst till för de aktiva. Därför är det tråkigt att flera av våra största profiler väljer att inte komma till årets gala.

I skrivande stund vet vi inte vilka som kommer att prisas på galan. Några räknar säkert med att vinna och har kanske till och med redan skrivit tacktal. Vi har under årens gång sett några mer eller mindre lyckade exempel på när segern tagits ut i förskott. 2008 var Janne Hellstedt nominerad till Årets Komet. Han var så säker på vinst att han tatuerade in en komet på bröstet. Christina Medin vann priset med två rösters marginal. Janne fick behålla skjortan på och kometen på bröstet blev senare en häst.

När Kari Lähdekorpi 2004 fick pris som bäste V75-tränare trodde han att han blivit utsedd till årets tränare och strippade på scenen för att visa upp sin förtryckta t-shirt med "Årets Tränare" på bröstet och "Vem fan är Åke Svanstedt ?"på ryggen. När han insåg sitt misstag fick han generat lomma ner och sätta sig. Som tur var för Kari fick han senare under kvällen även hämta det "riktiga" Årets Tränare-priset och alla i publiken (utom möjligen Åke Svanstedt) skrattade gott åt hans kaxiga påhitt. En chansning som gick hem.

Jag känner personligen stor förväntan och spänning inför galakvällen, inte minst för att jag de senaste fyra åren inte har kunnat gå på Hästgalan eftersom den har krockat med Let's Dance. Senast jag var där var 2007 då jag ledde galan i en röd långklänning. 2012 leder jag åter galan. I en röd långklänning. Some things just don't change. Vi ses på fredag, på Rondo, i TV4 Sport eller på ATG.se!

Jessica Almenäs

I dag var det dags för mig att blogga här på Årets Häst. Ett ärofyllt uppdrag i en väldigt fin församling.

Min koppling till galan är att jag sitter med i SHK:s styrelse. SHK står för Svenska Hästsportsjournalisters Klubb. Det är vi som nominerar kandidaterna och delvis röstar fram vinnarna. Oftast får vi negativ kritik i stil med:
"Hur kunde den va nominerad? Och varför fick inte den hästen en nominering!?"

Tråkigt? Absolut inte. Tvärtom. Det visar att det finns ett stort allmänintresse kring galan vilket är väldigt roligt.

När vi nominerar hästar och kuskar/tränare till de olika kategorierna vänder vi oss först till klubbens medlemmar så att de får komma med önskemål. Sedan har vi, i styrelsen, flera möten under hösten där vi noga väger för- och nackdelar med att nominera just den hästen, eller just den kometen. Det är inte helt ovanligt att vi är något oense om kandidaterna - oftast är det den där sista kandidaten. I regel finns det ett par självskrivna i varje kategori. Men kusk, tränare och komet är alltid svårt. När vi helt enkelt inte kan diskutera oss fram till en klockren lösning röstar vi.

I år har vi fått kritik angående Årets kusk. Johnny Takter är inte nominerad. Fel, kan tyckas. Han vann uppfödningslöpningen och Danska derbyt, bland annat. Men de som är nominerade (Erik, Örjan, Björn och Åke) ansåg vi vara snäppet vassare i år. Fem nominerade hade varit klockrent, nu var vi tvungna att rata en, och då blir det ramaskri efteråt.

Kring själv galan då? Ja, galor har ett allmänt rykte om sig att vara tråkiga. Jag tycker inte att Hästgalan "lever upp" till det ryktet. Kanske är det för att travfolk lever ute i stallet 365 dagar om året och därför ser den här galan som något lite extra - mer än vad till exempel skådisar, musikartister och så vidare gör - som lever lite av ett rock'n roll-liv till vardags också? Galan är hur som helst något jag ser fram emot och hoppas att alla som är på plats får en riktigt trevlig upplevelse.

Mitt galaminne? Det måste vara från i fjol då jag satt bredvid Leif "Loket" Olsson, som samma kväll hade två starthästar i Kalmar. Han som följer sina hästar noga ville förstås veta hur det gick. Jag fick smyga upp min iPhone och sätta på ATG Live så att han kunde följa loppet. Hur det gick? De startade i samma lopp och kom etta och tvåa!

Avslutningsvis hoppas jag att svenska folket - som är med och utser Årets Häst - inte har glömt att det var under 2011 Maharajah hade sin sagolika sejour nere i Frankrike.

Och håll tummarna för mig - min delägda häst, Max M. startar nästa torsdag!

Väl mött!

Rickard Hansson

Konstigt. Samma känsla infinner sig när jag skall skriva den här texten som det gjorde när Åsa Elmroth och jag skulle göra Hästgalan ihop. Åsa skrev och jag gjorde... Ja, vadå egentligen. Inte var jag mycket till hjälp under manusskrivandet i alla fall. Jag försökte, skall ni veta. Tänkte, grubblade och låg vaken. Lovade efter den första galan att nästa gång … då skall du minsann få hjälp. Men inte. Tomt. Totalt noll bara. Kom inte på något.

Visst är det märkligt hur människor fungerar. Jag gillar inte manus. Verkligen inte. Jag vill ta saker på uppstuds. Det tycker jag är kul. Då lever jag upp. Rakt upp och ned bara. Ibland blir det bra, ibland inte.

Förstår så klart att det är nödvändigt med skrivet material emellanåt. Som under en fyra timmar lång gala, men jag gillar det inte. Det pickar ingenting. Känns onaturligt. Som saltgurka på hamburgare eller som när Björn Ranelid pratar. Typ.

När jag funderar som mest vad jag skall skriva om för dråpliga händelser under dessa galaår, inser jag att jag inte minns. Tomt. IGEN! Nämen vad fan! Var jag verkligen så nervös. Jo, det var jag nog. Hur skall jag göra? Höra om Åsa kan hjälpa mig ...? Nämen, Jocke. Sluta! Skärp dig nu!

Men Åsa skulle säkert hjälpa till nu också om det behövdes. Sån är hon. Snäll, hjälpsam, lite arbetselak, men oerhört proffsig. Det var skönt att ha henne vid min sida.

Nu till några sköna minnen. Ja, det är klart att jag kommer ihåg. Micke Nybrinks alias Bet Boy Beat. Vilken kille. Järvsöfaks inne på Rondo. Ett magiskt ögonblick. Nanne Grönwall i Stig H Johanssons knä. Visst ... Mäster såg ut att trivas. Alla pristagare ... ja, det går fortsätta hur länge som helst.

Snart skapas nya minnen. Det är något speciellt med den här kvällen på Rondo i Göteborg. Atmosfären är magisk. Människor umgås, sänker garden. Dricker, äter och garvar ihop. Alla är så vackra, otroligt eleganta. Männen javisst, men kvinnorna. Herregud, säger jag bara. De är överallt och oerhört tjusiga. Vart du än vänder dig ...

Nu är det dags att avnjuta denna tillställning igen. Men på ett annat sätt. Bara iaktta. Vara där. På plats bland alla andra. Ta del av den stolthet som de nominerade känner. Ta del av den enorma glädje som vinnarna utstrålar och skåla en extra gång med min vän Åsa och tacka henne för tre mycket trevliga galor ihop.
Jag förbereder nog inget.
Jag tar det på uppstuds.

Joakim Johansson

Joakim är bördig från Skellefteå och har under många år varit rösten, referenten på stadens travbana. Han är också ett av de populära ansikten vi ser i rollen som programledare i travsändningarna på teve.

Att vinna priset som Årets Häst är enastående stort.
Det är det "värsta" man kan vinna inom svensk travsport, tillsammans med att bli Årets Tränare.
Förutom att vinna de allra största travloppen, förstås.
Jag har själv haft turen och förmånen att få vinna båda priserna.
När jag tänker efter vet jag faktiskt inte hur många utmärkelser jag har tagit emot på rak arm. Men jag tror att det är i de flesta av kategorierna som finns. Det kan låta lite kaxigt men det började med att jag blev Årets Komet en gång i tiden och sedan har det rullat på. Det är jag oerhört tacksam och stolt över.

I fjol var det Iceland som fick utmärkelsen Årets Häst. Några år tidigare hade Scarlet Knight vunnit samma pris. Därför var det mycket speciellt och roligt att hans son kunde göra likadant. Helt otroligt egentligen när man tänker efter. Men både Scarlet och Iceland är två fantastiska individer. Det värmer inombords och man blir väldigt glad och samtidigt lite rörd över att få sådana här pris. Det lever man på länge och det är sådant man drömmer om.

Jag minns att det var stenhårt i fjol mot Torvald Palema om Årets Häst-titeln. Sedan några år är ju även svenska folket med och röstar fram den kategorin. Och inte bara travjournalisterna. Det gör det faktiskt ännu lite roligare och mer betydelsefullt. Segern i Elitloppet var förstås den stora höjdpunkten för Iceland under 2010. Men det finns ändå aldrig några garantier för att man ska vinna de här priserna. Det var oerhört spännande när man satt i festlokalen i Rondo innan resultatet kom. Att sedan få kliva upp på scenen och ta emot priset var stort. Det är verkligen tufft i travtoppen och jättesvårt att bli Årets Häst. Så jag vill ännu en gång säga att jag är jätteglad att jag har fått varit med om det här flera gånger. Det är lika speciellt varje gång det sker. Att bara vara nominerad i någon av de olika kategorierna är fantastiskt. Så känner i alla fall vi som jobbar med hästar varje dag, året om.

Stefan "Tarzan" Melander

Stefan Melander är professionell travtränare på Solvalla med träningsverksamhet utanför Enköping.

När jag skulle räkna ut hur många Årets Häst-galor jag har jobbat med fick jag fundera länge. Till slut räknade jag antalet klänningar och det blev sex år.
Av dem anser jag att 2010 års upplaga var något extra. (Innehållsmässigt då alltså, jag rangordnar inte klänningar nu.)

Jag tror nämligen att det största överrasknings-
momentet i galans historia ägde rum just då. Det var kvällen då Järvsöfaks plötsligt klev in bland kandelabrar och vita dukar på Rondo i Göteborg. Allt till tonerna av Elvis Presleys version av ”I did it my way”. Även om jag visste att det skulle ske så blev jag otroligt rörd och tagen över hur mäktigt det blev. Så snyggt paketerat och en Faks som glittrade i strålkastarljuset.

Största och längsta asgarvet kom när Viola Silas uppfödare fick priset Årets Uppfödarbragd. Bolaget heter Glasholm Piggfarm och det är grisuppfödning som är grunden till att paret Olsson kunnat satsa på travhästar.
Under intervjun med fru Olsson konstaterar min parhäst Jocke Johansson:
- Ja det är väl som det alltid är, bakom varje framgångsrik kvinna står det en gris.
Stort garv i salongen och allra mest garvade en man i medelåldern långt fram i lokalen. Och han slutade aldrig, han liksom fastnade i skrattet som ekade långt efter att vi lämnat scenen för paus.

Det är just såna där spontana kommentarer som gör att det är omöjligt att inte älska Jocke. Han är ett naturbarn ut i fingerspetsarna och en ren fröjd att jobba med på alla sätt.
Manusproduktion är dock inte hans grej. Jocke vill köra allt på volley. Men ska man hålla låda på en scen mellan 19.00 och 23.00 så är det bra att man i alla fall har ett hum om vad man ska prata om, vilket pris som kommer härnäst och så vidare.
Vi löste det smidigt och jämlikt.
Jag skrev manus. Jocke läste.

Begreppet göra bort sig finns inte i Jockes vokabulär.
Även om han faktiskt tyckte att det var en smula pinsamt den gången då Järvsöfaks fick priset Årets Kallblod för 150:e gången. Jocke vänder sig till Jan-Olov Perssons dotter som då är typ 13 år och presenterar henne som Faksens skötare. Det fnissas i salen.
Han grämde sig över fadäsen i flera sekunder …
Alla som var på galan under Lokets tid vet att betydligt värre klavertramp har gjorts … Det är charmigt. Vår gala ska inte vara en stel tillställning. Det ska vara högt i tak, mycket humor och mycket självironi.

Mest uppskattade inslag: det finns förstås många men videon med travets rockstjärnor hamnar i topp. Kuskar, tränare, skötare och mediefolk bidrog till att videon kom till. Det var ett jäkla jobb att få ihop den men när den på publikens begäran fick repriseras gång på gång under galans avslutning kände man att det definitivt var värt besväret. Ni ser den i spelaren här ovanför (nr 6).

Oj, det finns så otroligt mycket mer att berätta, men det här skulle vara ett blogginlägg och inte en roman.
Nästa års gala kommer att bli något i hästväg (ursäkta sliten ordvits).
Jag ser fram emot att i lugn och ro sitta publiken och njuta av spektaklet och den goda maten.
Just maten är inte speciellt ”gala-aktig” för oss på och bakom scenen nämligen. Det har mest blivit kallskuret och mackor. Men vi har så otroligt kul under hela kvällen så det spelar ingen roll.
Nu ska jag också se om det är så dåligt med vinpåfyllningen som vissa gäster påstått under åren. Och förstås diskutera: vann rätt häst?

Åsa Elmroth

Åsa har arbetat som travreporter sedan 2001. Deläger fem travhästar med varierande framgång. Bloggar varje fredag på ATG.se om det som händer i den lilla travvärlden och den stora utanför stallgrindarna. Nås på elmroth.asa@gmail.com

Övriga utmärkelser
Årets uppfödarbragd Menhammar Stuteri
Helen Anns Pris Malin Löfgren
Jim Frick-priset Troels Andersen
Travsportens Hedersambassadör Jim Frick